Ukraina Blandat

Анжеліка Кальченко

Detta är Pantsir. Under 30 år har den förändrats till oigenkännlighet. Från ett självgående luftvärnssystem till en hel familj av maskiner anpassade för helt olika uppgifter. Den placeras på mobila plattformar, speciella torn och till och med på taket av civila byggnader. Bland annat mitt i centrala Moskva. Nyligen rapporterade Holgeng högprecisionskomplex om ännu en leverans av Pantsir till det ryska försvarsministeriet, och hävdade att komplexet fullt ut bekräftar de angivna egenskaperna under verkliga förhållanden och bildar en pålitlig skyddskupol över trupperna. Ironiskt nog, trots att den är speciellt moderniserad för att bekämpa ukrainska drönare, förstörs den massivt av just drönare. Idag ska vi analysera hur den är konstruerad, hur effektiv den egentligen är och varför dess nyaste modifieringar knappt liknar originalet. Jag heter Anzhelika Kalchenko, det här är militärrapporten. Vi börjar.

Utvecklingen av Pantsir påbörjades vid Tulas konstruktionsbyrå för byggnadsapparater som en efterföljare till det sovjetiska Tunguska-systemet. Den första experimentella prototypen visades redan 1995, men vägen till armén visade sig vara lång. Serietillverkningen startade först under andra hälften av 2000-talet, och komplexet togs officiellt i tjänst av Ryssland först 2012. Nästan 20 år mellan den första prototypen och stridsberedskapen. Inledningsvis var Pantsirs uppgift relativt smal – att skydda viktiga militära och ekonomiska objekt, samt att skydda batterier av långräckviddiga luftvärnssystem av typen S-300 och S-400 från precisionsvapen. Intressant nog kom detta komplex i kontakt med Ukraina långt före 2022. Öppna källor har registrerat Pantsir-S1 i det ockuperade Donbas redan vintern 2014–15 i området kring Debaltseve, och senare även i Chachtarsk, Makijivka och Luhansk.

Men det var just det fullskaliga kriget mot Ukraina som tvingade ryssarna att skriva om detta koncept. Erfarenheterna från strid visar att det största hotet inte längre är kryssningsrobotar eller flygplan, utan massattacker av drönare, som är billiga i jämförelse. Och komplexet, som var avsett att förinta enstaka högteknologiska mål, var tvunget att snabbt byggas om för en helt annan typ av krigföring. Ja, under de senaste åren har en hel serie modifieringar av Pantsir dykt upp. Varje efterföljande version påminner allt mindre om originalet från 2012. Men för att förstå hur långt de senare moderniseringarna har gått, bör vi först analysera hur den grundläggande Pantsir-S1 är konstruerad, den som allt började med.

Konstruktionsmässigt är det en hybrid som kombinerar både kanoner och raketer i en och samma maskin. För mål på kort avstånd används två tvåpipiga automatiska kanoner 2A38M kaliber 30 millimeter, som tillsammans kan uppnå en eldhastighet på upp till 5 000 skott per minut på ett avstånd upp till 4 kilometer. Detta är en sorts sista försvarslinje när målet redan är för nära för en raket. För längre avstånd är komplexet utrustat med 12 tvåstegs fastbränsleraketer 57E6 med radiokommando-styrning. Var och en är 3,2 meter lång. Stridshuvudet av stavtyp väger 20 kilo, varav 5,5 kilo är sprängmedel. Raketen kan skjuta ner mål som flyger med en hastighet upp till 1 000 meter per sekund. Det är nästan tre mach. Som jämförelse flyger en granat från ett Grad-MLRS med en hastighet av omkring 700 meter per sekund. Det betyder att Pantsir kan skjuta ner även sådana mål. Nedslagszonen för basversionen är från 1,2 till 20 kilometer i räckvidd och upp till 15 kilometer i höjd. Den angivna sannolikheten för träff med en raket är från 70 % till 90 %, beroende på måltyp.

Men själva vapnet är bara hälften av komplexet. Det mest kritiska är hur det hittar och följer ett mål. Medan vi analyserar styrningen av Pantsir, prenumerera på kanalen för att alltid vara uppdaterad om de senaste militära nyheterna. Sökandet efter mål utförs av Pantsir med hjälp av en roterande tredimensionell radarstation med fasstyrd antenn. Så snart ett mål upptäcks överförs det till en separat målföljningsradar. Om radarn är avstängd eller om dess arbete störs av störsändningar, kan komplexet gå över i passivt läge och följa målet med hjälp av ett optoelektroniskt system som kombinerar en värmekamera och en tv-kanal. Allt detta styrs av en besättning på tre personer – en befälhavare, en operatör som sköter upptäckt och följning av mål samt styr deras förstörelse, och en förare-mekaniker. Samtidigt kan komplexet verka både autonomt och som en del av ett batteri med upp till sex maskiner samtidigt. Eldgivning kan ske både från stillastående position och i rörelse, och operatören väljer själv mellan automatisk målföljning eller manuell följning via den optiska kanalen. För övrigt tillfångatog territoriella försvarsstyrkor i Mykolaiv-regionen två Pantsir-S1 samtidigt i början av mars 2022.

Basversionen av Pantsir var placerad på ett Kamaz-6560-chassi. Och även om en sådan konfiguration i teorin gav komplexet rörlighet, ledde den i praktiken, på grund av den stora höjden och den smala basen, till att maskinen var benägen att välta och hade dålig terrängframkomlighet. För övrigt är Kamaz-chassit det vanligaste, men långt ifrån det enda som används. Det finns även hjulburna varianter baserade på vitryska MZKT och tyska MAN. Utvecklarna förutsåg även bandbaserade versioner, såsom en arktisk variant på chassit DT-30PM och ett GM-bandchassi. Utöver dessa finns även marina versioner som finns på vissa ryska fartyg och levereras till Nordkorea.

I slutändan levererades alla de första Pantsir på MAN SX-45. Men inte till Ryssland, utan till Förenade Arabemiraten, som redan år 2000 beställde 50 komplex för 734 miljoner dollar. År 2020 tillfångatog pro-regeringsstyrkor i Libyen till och med en Pantsir-S1 på ett sådant chassi från en soldat i den Libyska nationalarmén, som stöddes av Ryssland. Senare transporterades komplexet i hemlighet till Tyskland, och därifrån med ett C-17 militärtransportflygplan direkt till USA. I London skrevs det att amerikanerna fruktade att robotsystemet skulle kunna skjuta ner civila flygplan om det hamnade hos vapensmugglare eller militanter i det krigshärjade landet.

När vi återvänder till Kamaz-chassit kan vi minnas ännu ett illustrativt fall i Serbien 2021. På en omfartsväg utanför Belgrad välte en Pantsir-S1 som var på väg till ett militärt övningsfält med tre raketer ombord. En av dem föll till och med ut ur tornet. Som ett resultat av olyckan skadades tre militärer, och trafiken på ringleden fick stoppas i båda riktningarna. De första allvarliga bristerna i basversionen ryssarna

Korrigeringar påbörjades nästan omedelbart efter att systemet tagits i bruk, och moderniseringar har inte upphört sedan dess. År 2015 kom Pantsir-S2 med en ny radarstation för detektering, som fick två antennarrayer istället för en. Detta ökade hastigheten i insamlingen av data om luftsituationen. Enkelt uttryckt började systemet se situationen i luften snabbare. Efter det utvecklades Pantsir-SM. Den övergripande arkitekturen förblev densamma, men radarn kan nu upptäcka luftmål på ett avstånd upp till 75 km, vilket är dubbelt så mycket som basmodellen. För denna utvecklades också en ny missil med en ökad räckvidd upp till 40 km. För första gången visades systemet offentligt på forumet "Armiya-2019", monterat på ett hjulchassi av typen "Tornado" med bepansrad hytt och förstärkt minskydd. Och i början av 2024 slutfördes testerna av Pantsir-SMSV, en version för arméns luftvärn på ett bandchassi GM-59-70, samma som används i systemen "Tor", "Buk" och "Tunguska". Detta möjliggjorde eskort av trupper och långräckviddiga luftvärnssystem i terräng, och samtidigt en enhetliggöring av tekniken mellan olika system.

På mindre än 10 år fick systemet dubbelt så lång detektionsräckvidd, nya missiler och ett nytt chassi för olika typer av terräng. Men det verkliga genombrottet skedde när ryssarna insåg att det främsta hotet inte längre var flygplan eller kryssningsmissiler, utan svärmar av billiga drönare. Och för att lösa detta problem tvingades man skapa en helt annan Pantsir. I augusti 2024 presenterade "Holding" för precisionssystem en version som skiljer sig radikalt från allt tidigare. Pantsir-SMD. Detta är ett stationärt luftvärnssystem, skapat speciellt för att skydda industriella och administrativa objekt från massattaquer med drönare. Till skillnad från Pantsir-S1 är denna modul helt befriad från 30 mm automatkanoner. Systemet blev renodlat missilbaserat.

Istället dök här en ny övervakningsradar upp med en aktiv fasstyrd antennarray med måtten 1,2 på 1 meter. Detektionsräckvidden är upp till 24 km och den kan samtidigt spåra upp till 20 mål. I modulens främre del installerades ytterligare en radar i millimeterbandet, lånad från tidigare versioner av Pantsir, samt en optoelektronisk station, likadan som på Pantsir-SM. Även ammunitionen ändrades. Nu är det två typer av missiler – 12 standard med en avskjutningsräckvidd upp till 20 km, eller 48 speciella anti-drönarmissiler TKB-1055 "Gvozd", som är mer kompakta med en räckvidd upp till 7 km och en avskjutningshöjd upp till 5 km. Dessa missiltyper kan kombineras i olika proportioner beroende på uppgiften.

Även om praktiken att installera Pantsir-system på tak i Moskva har funnits sedan 2023, började ryssarna från och med maj 2026 placera ut nya anti-drönarversioner där i stor skala. Men när modulen modifierades tog utvecklarna bort en viktig detalj som senare visade sig vara kritisk. Saken är den att ett renodlat missilsystem har en inbyggd fysisk brist. För TKB-1055-missilen, den som skapades speciellt mot drönare, är den minsta avskjutningsräckvidden 500 meter. Detta innebär att alla mål närmare detta avstånd helt enkelt är oåtkomliga för systemet. Det uppstår en så kallad död zon, ett utrymme där Pantsir-SMD fysiskt inte kan skydda sig själv. I den grundläggande Pantsir-S1 löstes detta problem med automatkanoner. De slog ut allt som flög för nära för missilen. Men i SMD finns det inga kanoner alls. Det betyder att systemet, som skapades speciellt för att bekämpa drönare, förlorade just det verktyg som effektivt förintar drönare på korta avstånd. Billigt, snabbt, med hög eldhastighet. Det resulterar i en paradoxal situation – ju närmare en drönare flyger mot anti-drönarsystemet, desto mindre är chanserna att den skjuts ner.

Man bör dock inte underskatta Pantsir-systemen. Hur allvarligt man på väst ser på detta system visas av ett talande faktum. Det amerikanska företaget Lockheed Martin skapade en fullskalemodell av Pantsir-S1 baserad på en Peterbilt 320 lastplattform. Modellen behövs för att testa målsökningssystemen på F-16 och F-18. Det vill säga att amerikanska piloter bokstavligen tränar på att identifiera och bekämpa detta luftvärn. Enligt data från det nya Oryx-projektets monitor har minst 40 Pantsir-missil-kanonsystem bekräftats förstörda sedan den fullskaliga invasionens början, och minst 6 till har skadats.

Ett av de illustrativa exemplen inträffade i juli 1926. Soldater från den 15:e separata brigaden för artillerirekonossering "Svart skog" slog ut en Pantsir-S1 med en drönare direkt på den ryska flygbasen Khalino i Kurskregionen. I klippen från den publicerade videon syns det att systemet befann sig i stridsposition och skulle skydda flygplatsen mot drönare och kryssningsmissiler, men i attackögonblicket fungerade det helt enkelt inte. Och detta är inget undantag; videor publicerade av ukrainska förband registrerar regelbundet samma bild – Pantsir uppvisar svårigheter just med att låsa på små drönare.

Som ett exempel, i februari 1926 på området för metallurgikombinatet "Azovstal" i det tillfälligt ockuperade Mariupol, förstörde piloter från det 413:e regementet "Rait" en Pantsir-S1 på ett MZKT-chassi med en drönare. Pantsir har vandrat en väg från att vara ett system för skydd av strategiska objekt och S-300-batterier till att bli ett högt specialiserat anti-drönarsystem. Och det är just sådana system som, utan överdrift, varje armé i världen letar efter idag. Det är värt att erkänna att själva idén och de lösningar som lagts in i Pantsir faktiskt inte är grundlösa. Men kriget mot Ukraina har visat att även de nyaste versionerna fortsätter att regelbundet förlora mot just de mål som de utvecklades för att bekämpa.

Rysslands skiktade luftvärnssystem, som marknadsförs och moderniseras så aktivt, har fortfarande luckor som man under år inte lyckats täppa till. Men det är inte bara Rysslands markbaserade luftvärn som förändras under krigets tryck. En betydande transformation med ändrat syfte har även kryssningsmissilen Ch-101 genomgått. Vi rekommenderar därför att ni ser den här videon, där vi i detalj går igenom dess evolutionära väg och faktiska användning. Det var allt från mig. Jag heter Anzhelika Kalchenko, detta är Militarnyi Dopovidaye. Vi ses!